Mattias levererar sin egen låt Förlåt mig lika säkert som han gjort under alla rep. Jag funderar på varför bara en av lkillarna i kören har hatt på sig, men det kanske finns en förklaring till det, vad vet jag....

Mattias har lagt in ett gäng engelska uttryck i den svenska texten, förutom Baby baby, också Let it go och Love you so.

För att förstärka de bitarna läggs de också ut i text på led-skärmarna.


källa: aftonbladet

Mattias Andréasson repade i sina scenkläder redan i går och då tyckte jag att det hände lite för lite i kläderna. Nu har man faktiskt rockat till kavajen lite med nitar på axlarna. En liten detalj som gör en snygg kavaj till en scenkavaj.

Även kavajslagen har fått lite extra bling.

Dessutom har han blå skosnören i dag, osäker på om han hade det redan i går.

Mattias Andréasson tog tåget som gick en timma före det jag skulle ha åkt med. och där sitter han med svällande biceps som ger andra tågresenärer komplex, enligt rapporter från insidan.

Mattias har dagens första reptid eftersom hans efternamn börjar på A. I dag är det ju torr-rep i en lokal i anslutning till arenan där man tejpat upp hela scenen på golvet, repar med dansare och kör och ljudanläggning.

Samtidigt byggs scenen färdigt inne i arenan.



Källa: aftonbladet (onsdag)

Mattias Andréasson från EMD låter helt annorlunda än du tänkt dig. Det här är långt ifrån boyband. Det här är Usher på svenska i verserna med otroligt mycket text som Mattias måste lyckas ta sig igenom på scenen.

Men han har ju skrivit både text och musik själv så det lär hjälpa.

Refrägnen till Förlåt mig är betydligt hårdare än den Usher-mjuka soulversen. Effektivt tycker jag. Men det fungerade inte för Andreas Lundstedt förra veckan. Frågan är om Mattias kan leverera det så publiken tar det till sig på ett bättre sätt?

Jag gillar det här. Väldigt oväntat.

Men oj, nu kom ett stick som är så texttjockt så jag undrar hur han ska kunna andas på scenen. Inte en kvarts sekunds paus i texten.


Källa: aftonbladet

Mattias Andréasson repar i sina scenkläder från start. Grå kavaj, grå byxor, vita sneakers och vit t-shirt. Jag gillar kavajens detaljer på ärmarna och de små slagen, men det känns kanske lite väl enkelt.

Mattias har med sig tre personer i ett band och tre av husdansarna på kör. Det ger en plats över och bakom scenen har han därför hjälp av en kör i kuliss. Vet inte vad han heter, men ska ta reda på det när jag har tid.

Andra genomsjungningen sitter snyggt. Mattias Andréasson är perfektionist och det märks att han ägnat veckor och månader åt att lära sig kameror, danssteg och hela låten.

Men han har lite problem med ett parti där han ska ta ett steg precis framme vid trappan ner till catwalken.

– Det här är så jävla kort. Jag måste tänka om lite här, säger han till skivbolaget mellan genomsjungningarna och pekar på sträckan fram till trappen.

Ramla nu inte av scenen, Mattias...


Källa: aftonbladet

Ljusstavarna blinkar i nån form av slumpmässig ordning som blir lite märklig när man ser det på scenen. Jag tror inte man kommer uppfatta det som en blinkande effekt utan snarare som att något är fel på lysrören.

Tänd dem i stället!


Källa: aftonbladet

E.M.D, medverkande Eric Segerstedt och Danny Saucedo
Halmstads teater 14/4


Mattias kommer inte. ”Han är inte sjuk, det är inte hans flickvän och inte hans barn”, förklarar en äldre, anonym man som lufsat ut på scenen. Rätt oproffsigt och hastigt meddelar han att M:et i E.M.D. är borta på grund av familjeskäl. Spridda burop hörs, men annars blir det underligt tyst i publiken. Luften är tung av besvikelse.

Så är det bara E.D. kvar. Det räcker rätt långt. Speciellt eftersom de har med sig ett kompband på fyra personer. De får visserligen hålla sig i bakgrunden, men är säkert ett skönt stöd att ha i ryggen för Eric Segerstedt och Danny Saucedo.

Det är roligt att artisterna kostar på sig att ha med ett band, det gör låtarna betydligt mer levande än när musiken är förinspelad, som på Rix FM -festivalen i somras eller i Idol, där killarna började sin musikkarriär.

Självklart saknas Mattias Andréasson. Det märks i allt från det rent uppenbara, att det blir plats över på scengolvet, till de betydligt tunnare stämmorna. Pojkbandssättet att stå själv vid micken och fixera en tjej på andra bänkraden med blicken tills hon svimmar, fungerar helt enkelt inte lika bra när man bara är två på scen.

Eric och Danny försöker kolla mer på varandra, men det blir svårt i de många kärlekslåtarna, texten blir ofta skämtsam istället för känslosam.

Ändå kan jag tänka mig att Mattias är den som gruppen lättast klarar sig utan. Eric behövs bakom flygeln och Danny, det måste medges, är lite av gruppens frontfigur. Hans små danssteg, som han ibland verkar göra utan att ens vara medveten om dem, förhöjer showen rejält och är dessutom riktigt snygga.

Ett extra plus är när Danny tar fram sin mobil och via ett videosamtal (antar jag) ber publiken att hälsa till Mattias. Entusiasmen går inte att ta miste på när hela teatern jublar.

Egentligen är det publiken som gör kvällen till vad den är. Som när Danny presenterar sången som bandet spelat in till den tredje "Narnia"-filmen och två tjejer bakom mig skriker ”filma, filma!” (vilket många redan gör). Eller när några andra har med sig handgjorda skyltar, precis som i "Idol".

Eller när de två tjejerna som parkerat sig allra längst fram vid scenen skriker till Danny på polska (hans pappas hemland). Fler och fler reser sig från sina röda teaterstolar för att dansande trängas framme vid scenkanten.

Själva låtarna är rätt anonyma, speciellt för den som inte är ett inbitet fan. Själv är jag tveksam till E.M.D:s 90-talscovers. Originallåtarna är för bra för att deras rätt tama tolkningar ska fungera. Samtidigt är det bra låtar, som tål att sjungas. Speciellt när Danny är ensam i början av ”Burning” lyfter det.

Det växer mot slutet. Med hitlåtarna ”Jennie let me love you” och Dannys ”In the club”, och slutligen passande ”Baby Goodbye”, som öppnas med ett bluesigt intro och följs upp av skojopera innan rytmerna från schlagerfestivalen känns igen. Det är roligt, det är bra, det är nonchalant charmigt och väldigt svårt att inte falla för.

Källa: Hallandsposten