E.M.D - Baby Goodbye

Snyggaste grabbarna i klassen har hand om roliga timmen och lallar in i hög hatt och Charlie Chaplin-käpp! EMD is in da house!

Jag är verkligen inte grabbarnas största fan, det ska gudarna veta (jag gav deras skiva en etta i QX) men det är främst deras musik jag brukar vända mig emot. Jag tycker killarna själva verkar rätt kul, och jag förstår verkligen grejen med att vara typ 14 och tejpa upp dem (eller vem man nu väljer) över hela väggarna och vara helt övertygad om att de är det enda viktiga i livet, och visst gör det inte ont att titta på dem.

Låten är ett Beatles-pudrat shownummer med massa, stämmor, visslingar och ett lite tuffare beat i bakgrunden som grabbarna fyller med massa viftande med sina käppar, lite luffar-marscherande och två av Linda Bengtzings "hiphop-tomtar" från ifjol. Jag skulle absolut inte kalla det dåligt. Det är snarare medryckande, småhookigt och...men samtidigt lite småunderligt. Låten lyfter liksom aldrig och känns som en ganska oväntad mix av en hel massa...fast okej, refrängen den sitter där den ska.

Utan grabbarna (och speciellt Danny som för mitt otränade öra verkar vara killen som lyfter varje refräng med sitt tryck i rösten - han är dessutom utan tvekan gruppens mest naturliga stjärna som verkar äga scenen då de andra mest känns som de försöker komma ihåg sina steg och hitta kameror under de första repen) hade jag inte alls varit säker på att den här låten lämnat Dalarna med någon form av fortsättning. Nu är allt annat än minst Andra Chansen en omöjlighet...men nog luktar det lite "se vad som hände med Scotts" om torsdagsrepet?

En sak bara innan ni röstar iväg det här av bara farten: Snälla fundera lite över hur det här skulle låta/göra sig i Eurovision utan visslingar och stämmor lagda på band...

MrR: "Hej, här behöver vi gå hem och repa en vecka till..."