Det är det här man brukar kalla lång dags färd mot natt. Att vara med i Körslaget är minsann ingen dans på rosor, om någon nu trodde det. Ändå beskriver alla det med ett ord – jättekul.



Många hemma i Uddevalla har inte ens avslutat juldagskvällens förlustelser, när den tappra skaran börjar samlas utanför järnvägsstationen. Klockan visar 03.30 och termometrarna avslöjar ett par minusgrader i den kalla och fuktiga nattluften.
P-M Flodman anländer i bil och plockar ut två alldeles nytillverkade banderoller, som rullas ut under stort jubel.
– Min grabb har gjort dem, berättar P-M. Dt finns en med bara text och en med en bild av Uddevallabron.
Magdalena Rydberg hade åkt upp tillsammans med Erik Segerstedt redan på juldagen och Robin William-Olsson skulle ansluta från Örebro. Alla andra finns på plats.
Även körens egen variant av tre gringos – Anders Harnemark, Mats Andersson och Patrik Sundström. Med rätt att hålla humöret uppe på de övriga.
– Ska vi åka så här varje vecka till Stockholm, kanske det inte blir lika roligt i slutet, säger Mats med ett snett leende.
– Men nu har vi ju satt ribban, påpekar Patrik. Så nu kör vi så det ryker.
Många passar på att ta igen missad sömn under bussresan, som går via Göteborg för att plocka upp Timo Räisänens Göteborgskör innan chauffören styr mot Stockholm. Sovställningarna är lika varierande som det finns personligheter på bussen.
Bjarne Ström sitter dubbelvikt och lutar huvudet på en baguette, Christine Larbring och Pernilla Niklasson har ockuperat baksätet och har den bästa sovplatsen. Alf Gillberg sover lugnt och stilla i sitt säte med en liten beigebrun kudde under huvudet och P-M Flodman försöker minnas dansstegen.
– Sången har jag inga problem med. Det är värre med det andra. Jag är en sån som gör sig bäst i radio, skrattar han.
Men tre gringos har inga tankar på sömn. De fyller bussen med lustigheter och goa garv.
Och körens lilla yrväder, Jennifer Olsson, skrattar sig igenom mil efter mil på vägarna. Tillsammans med Nicole Martini.
Men så får plötsligt Annika Hamnered ett SMS.
– Maggi har fått magsjuka. Hon kan inte vara med, läser Annika och Maggi är förstås Magdalena Rydberg, som ju åkte upp med Erik.
Genast känner ett antal sångare efter. Jo, nog känns det lite oroligt i magen. Är jag inte lite illamående...?
Alla lider förstås med Magdalena och alla hoppas att inte Erik också blivit smittad.
Men resan går vidare och med dagsljuset vaknar fler och fler. Någon gör lite morgongymnastik i form av koreografin för låtarna de snart ska sjunga. En fikapaus i Ödeshög gör sitt och när vi når Stockholm och så småningom tv-studion i Magasin 7 i Frihamnen tycks alla vara på tårna igen.
I magasinet står Erik och väntar. Frisk.
– Jodå, ingen fara, säger han lugnande.
– Det går oftast att fixa det även om man är sjuk. Man får naturligtvis bita ihop, men det går. Jag har gjort det många gånger.
Efter köttbullar och makaroner börjar allvaret igen. Fler repetitioner. Kamerarepetitioner, soundcheck, påklädning, sminkning och ännu fler rep.
I ett hörn gnuggas P-M en sista gång i dansstegen av kollega Ström.
Mercy går bra och Annika Hamnered är nöjd.
Framåt kvällningen är generalrepet också avklarat och Uddevallakören ger ett grönt och piggt intryck.
Fast P-M suckar.
– Ah, säger han. Det var ett steg som jag missade.
En mycket lång annandag lider mot sitt slut. Bara själva direktsändningen är kvar.
Men idag är en annan dag.


Källa: Bohusläningen

// Tårtan